La vie en gris

Oj nej vilken dag... Aaaah, aaaallt känns jobbigt. Till och med att göra ingenting är för krävande. Mitt vecksolut var tungt och fartfyllt med mycket roligt bus, kanske därför är jag så trött. Men angsten, varför finns den också där? Stress eller nånting håller mig ständigt sällskap. Jag är så medveten om att det finns saker som måst göras, men som inte görs. JAG gör dem inte. Varför inte? 

I den här ångesten finns ett ljus; jag väntar övermycket på nästa veckas måndag. Båten över till Stockholm, flyget till Marseille, och sedan mitt kära Montpellier. Fast tänka sig att det skall regna -jo, väderleksrapporten säger faktist så (och jo, jag har kollat sedan förra veckan). Regn kan dock inte förstöra vår resa. Jag tycker jag och Sofia tjatar så mycket om den här resan att vi nu bara borde åka iväg, så skulle folk slippa lyssna på oss... Som tur blir ingendera av oss trötta på vårt gemensamma samtalsämne!

Och förresten så är jag så förbannat trött på ryska. Eller inte på språket egentligen (jag tror faktiskt mitt intresse växer hela tiden), men på våra språklektioner. Kom igeeeen, ingen människa kan sätta så mycket tid på en ynklig språkkurs. Oui merci, j'ai une vie!