Today should never have started....

Redan då jag öppnade ögonen på morgonen visste jag att jag inte borde stiga upp ur sängen. Jag var trött, hängig och på dåligt humör fastän jag har sovit riktigt bra de senaste dagarna. Ännu 12-tiden var jag trött. Då jag skulle äta lunch var jag inte alls hungrig och maten smakade äckligt (jag som ÄLSKAR att äta). På italienska lektionen tänkte jag somna och ville bara bort (jag som ÄLSKAR italienska). När jag kom hem var jag äntligen hungrig, men efter att jag ätit somnade jag på soffan. Jag sov över en timme på kvällen. Nu är klockan 21:00 och det känns som om dagen inte skulle ha kommit igång ännu heller. Jag kryper väl ner i sängen igen i hopp om att imorgon är bättre. Det sägs "Lev i stunden, tänk inte på vad som hänt eller kommer att hända", men om stunden känns oöverkomligt tung, så får man väl tänka på det kommande med hopp?