Just another magic monday

Idag är jag så trött att det känns som om jag inte alls vaknat. Så skrev jag ju min ryskatent också, kan inte ha gått så bra... Men ingenting spelar just nu någon roll för snart skall jag packa mina tillbehör ner i Sofias blåa kappsäck! Nu är det nästan dags att äntligen åka till Montpellier! Med båt till Stockholm, sedan flyger vi långt bort till södern, där solen skiner. Sol, värme, fest, vänner och Sofia!

Om tåg och lathet

Idag har jag igen den där känslan av lathet som jag har allt för ofta. Tent imorgon, men det finns inget intresse av att plugga. Jag sitter i tåget och hoppas nästan att det aldrig skulle stanna; bara fortsätta och fortsätta så jag kunde sitta här i all evighet och stirra ut genom fönstret. Precis så lat känner jag mig nu.

a hot cup of heaven

Så bestämde jag mig för att dränka mina sorger... i kakao aka het choklad aka hot cup of heaven. Tack och lov för choklad säger jag.

La vie en gris

Oj nej vilken dag... Aaaah, aaaallt känns jobbigt. Till och med att göra ingenting är för krävande. Mitt vecksolut var tungt och fartfyllt med mycket roligt bus, kanske därför är jag så trött. Men angsten, varför finns den också där? Stress eller nånting håller mig ständigt sällskap. Jag är så medveten om att det finns saker som måst göras, men som inte görs. JAG gör dem inte. Varför inte? 

I den här ångesten finns ett ljus; jag väntar övermycket på nästa veckas måndag. Båten över till Stockholm, flyget till Marseille, och sedan mitt kära Montpellier. Fast tänka sig att det skall regna -jo, väderleksrapporten säger faktist så (och jo, jag har kollat sedan förra veckan). Regn kan dock inte förstöra vår resa. Jag tycker jag och Sofia tjatar så mycket om den här resan att vi nu bara borde åka iväg, så skulle folk slippa lyssna på oss... Som tur blir ingendera av oss trötta på vårt gemensamma samtalsämne!

Och förresten så är jag så förbannat trött på ryska. Eller inte på språket egentligen (jag tror faktiskt mitt intresse växer hela tiden), men på våra språklektioner. Kom igeeeen, ingen människa kan sätta så mycket tid på en ynklig språkkurs. Oui merci, j'ai une vie!

Tacksamma torsdag

Idag känns livet bra. Det brukar vara så på torsdagar. Imorgon är jag nog stressad igen, men det tänker vi inte på nu. Idag är bra. Jag har studerat, tränat, ätit gooood kållåda (ja! kållåda ÄR gott), shoppat skor, druckit kaffe och ätit pain au chocolat i gott sällskap. Visst är det bra.

Cap ou pas cap

Såg idag en underbar film. Det var länge sedan sist jag har sett en verkligen bra, hårresande, fjärilarimagen bra film (...och Guillaume Canet, såklart). Jeux d'enfants heter den. En romantisk komedi kryddad med ack, så fransk svart humor. En lång, tung dag blev mitt i allt lite mindre jobbig. Dessutom doftade det nybakade mockarutor då jag kom hem!

Plingplong efterlyses

Jag saknar mitt piano. Tröga eftermiddagar då några timmar bara försvinner i plingplong. Inte för att jag skulle ha tid för sådant... Nu handlar allt om läxor, böcker, tenter, stress, träning, tågåkning, fest, besök, böcker, läxor. Ingen tid för musik mera. Var är min musik?

Höst!

Det var en gång en solig höstdag i Åbo. 
Julia tog kameran i handen och gick ut.

Surprise!

...känslan då man törstig skall dricka mjölk rakt ur burken och märker att den blivit gammal och nu har en mycket tjockare konsistens.

Regn, hosta och resfeber

Det har regnat i en evighet, känns det som. Löven faller och luften är kall. Julia hostar. Allt skulle kännas hopplöst, men om 19 dagar åker jag till la France! Vi bokade biljetter till Marseille med Sofia förra veckan och nu kan jag inte tänka på annat än att vi skall till Montpellier igen! Min utbytestid känns som ett annat liv, en annan verklighet. Därför känns Montpellier inte heller riktigt verkligt. Det skall bli spännande att åka tillbaka! Att få se Place de la Comédie igen, att gå på små, vinglande gator, att känna doften av mat vid varje hörn, att få höra franska, att se gamla bekanta från nästan 2 år tillbaka, att känna doften av medelhavet, att känna solen värma, Panama, Monoprix, spårvagnen... Det finns så många saker jag saknar. Men att få uppleva det bara i 3 dagar till, sen aldrig mera; bittersweet... But more on the sweet side!